Evigt trogen

Åhhhhh! Man fick inte läka träningsvärken något mycket innan en gammal vän ringde och ville att jag skulle vara med i en som han sa plojturnering.  Döm om min förvåning när lagen vi ställs mot är rena div. två och tre lag. Jag är inte tränad för att ta emot tacklingar på denna nivå utan korpen brukar vara mer än tillräckligt. Läktaren på sporthushallen var knökfull. Jag sms: ade med min vän om att vad roligt det är att spela inför publik igen. Det går inte att komma ifrån att man saknar tiden då det var folk som betalade(?) för att se en spela. Idag slapp dom och de ska de vara glad för.

Det hände en sak som inte var vanligt på den tiden jag spelade. Jag löper efter bollen ner i hörnet och får en ”axel mot axel” situation och naturligtvis så flyger jag som en vante så sargen runt mig går sönder, när jag ligger ner ojar mig så gör domaren rätt att inte blåsa men då trampar killen mig i huvudet och blir utvisad. Detta var en situation då domaren i mina innebandy år skulle ha höjt armen direkt men det är andra tider nu och en annan slags innebandy som spelas. Det jag ville säga att innebandy på en högre nivå är bra mycket tuffare än vad somliga försöker få det att vara. Man kan inte jämföra lägre nivåer för då får man jämföra hockey med hockey-bockey. Min kropp värker bra mycket mer nu än då jag spelar veteranligan.

Jag har spelat en ”hemvändarmatch” i innebandy ikväll, Första gången som vi förlorar en sådan tillställning. 8-7 skrevs slutresultatet efter hel del kalabalik i slutsekunderna. Rätt så roligt att spela när det är ett par som har landslagsrutin och fler än så som har spelat i elitserien, ganska imponerande att lilla Hörnefors har producerat så många spelare. Våran målis Janne M är 63 år(!) och presterade klart mycket bättre än dagens A-lags målvakter.

Det kommer att kännas i bena i morgon och i övermorgon, men det var det värt!

Nu laddar man som bäst för JVM och Ryssland. Fasiken vad roligt det är att se hockey på natten, man laddar lite mer än då det är på eftermiddagen.

Nu ska jag skriva om ett ämne som jag har lämnat ute från denna blogg. Innebandyn för mig var en sport som berörde otroligt mycket under nästan hela nittiotalet, för att sedan om inte men nästan dö ut. Sporten i sig har lidit av en växtvärk som dom ledande förbunden inte har tagit till sig av. Reglerna som uppfanns på åttiotalet var bra men inget är så bra att man inte kan förändra sig. Sporten blev alldeles för stillastående, men nu under dom sista åren så har SHL verkligen förändrat spelet så att jag tittar igen. Mer av det så kommer sporten att få sitt erkännande den så väl förtjänar.  Tills det så blir det som i lördags att man bara tittar under periodpausen mellan Brynäs-DIF. Vem som vann VM, vem bryr sig?

Hockeyn går alltid före!