My ear is bleeding from rubbing it into books
Arto Paasilinna - Hoppsan, jag är död!
Min död kom som en fullständig överraskning för mig. Så är början på boken och genast så kommer skeptikern i mig fram och tvivlar på boken jag valt, men den visar sig vara av en helt annan karaktär än vad jag föreställde mig. Jag blev positivt överraskad av denna bok helt enkelt. Att en bok om andeväsen skull fascinera mig kom helt oväntad. Detta är en bok som kan rekommenderas att läsas om man har en humoristiskt ådra, andra kan fortsätta att sura över uteblivna framgångar!
Snabbt svischar han hem till hustrun för att invänta samtalet om sin bortgång . Ja, vem skulle inte vilja få den reflektionen? Att Arto skriver med en humoristisk stil gör att jag sitter och skrattar både med och lite mot honom också. Boken tappar tempo i slutet när politiken bli allt för påtaglig, t.ex. så ska Jesus hålla tal i Helsingfors av alla ställen?
Till sin stora förvåning lever han vidare som andeväsen. Det visar sig att alla som dör lever vidare som andeväsen några lite längre, några upplöses i atmosfären tämligen omgående. Han skriver om detta ting så självklart att det låter helt enkelt som att det är en värld att se fram emot i eftervärlden helt enkelt….. eller? Nja men hans text är begriplig på ett förståligt sätt.
Det kanske mest roliga skriver Arto om sina(?) eller andras litteratur kritiker så här:
“[…] Uppflugna i träden satt också ett oändligt antal kritiker, de hade placerat sig i björkarnas toppare där de högt över huvudet på konferensen var inbegripna i hetsiga dispyter om den eller den författarens allmänna betydelse och diverse annat som spottet förde dem i munnen, Kritikerna vågade sig sällan ner i markplanet, måhända besvärade dem denna massiva författarnärvaro; kanske såg de sig själva som något slags intränglingar, snyltgäster, hejdlöst intresserade av det som föranlett festen, men egentligen inte inbjudna. De satt där i sina träd likt lystna skator som bevakar höstens grisslakt utan att än så länge våga sig ner och kalasa på resterna, men också utan att kunna slita sig därifrån.”
Något för den Svenska ”finkulturen” att ta sig till? Nej och åter nej de sitter på alldeles för höga hästar för att se ner på ”kreti och pleti”! Låt dom sitta där uppe och snylta!
